Det är häftigt att det här förökandet funkar, och det är jätteläckert (och lite spooky) att det där som stökar och bökar i buken kommer ut och visar sig vara en människobebis. Och jag förstår att när det inte funkar så är det skitjobbigt och att man i det läget inget hellre vill än att få alla tänkbara gravidkrämpor asap.
Men, med det sagt förstår jag ändå inte varför man som gravid förväntas gå runt och vara harmonisk. Tacksam är en sak, men harmonisk? Så fan heller! (Och jo, de förväntningarna frodas där ute. Man ska gå runt och fån-le, klappa på magen, älska att prata om magen, fokusera inåt och bara njuuuuta).
Som kille kan man göra barn, leva sitt vanliga liv och sedan få en göllig bebis nioish månader senare. Som tjej består den där mellanperioden av lite annat, inte så härligt. Och det är ok, särskilt när man för tredje gången gör det frivilligt, men kom inte med några krav på att jag ska vara harmonisk när jag:
– inte förväntas kunna/vilja bidra med något intellektuellt under nio månader, ty riktiga kvinnor fokuserar enbart på graviditeten, det som komma skall och vill egentligen inte jobba
– sover dåligt, pga går inte att ligga bekvämt, måste kissa fem gånger per natt, halsbränna och att kroppen badar i svett så att kroppsdelar klibbar ihop och man får bända loss armarna från bålen
– är ständigt svettig (så där så det pärlar sig på överläppen trots att det knappt är plus tjugo), högröd och allmänt ofräsch
– svullnar upp med benödem, korvfingrar och fötter som går upp två skostorlekar på en dag
– tvingas urinera med samma frekvens som en man i övre medelåldern, men är så förstoppad att varje gång det öht går att sköta magen (dvs det man kallar skita när man inte pratar med vårdpersonal) är ren och skär lycka
– har halsbränna som förhindrar intag av större matportioner och av starkare mat än typ gräddfil, omöjliggör turkisk peppar-ätande, och sänker humöret så att Häxan Surtant framstår som charmig
– tappar all kondition och styrka så att trappen till övervåningen känns som en bergsbestigning, de hundrafemtio metrarna från bilen till kontoret som ett långpass, minsta projekt kräver hjälp av någon utomstående (jag hatar att be om hjälp) och all fysisk aktivitet ackompanjeras av kraftigt flåsande
– tappar all bålstyrka så att alla förflyttningar från liggläge till stående får ske via någonslags blåvalsvältrande rörelse utförd under kraftigt stånk och stön
– har någon som simultant borrar något hårt genom höftbenet, trummar på urinblåsan, trycker något vasst upp mot revbenskammen och med en välriktad karatespark träffar insidan av naveln – precis där inget annat än ett uttänjt lager hud buffrar smällen för mamman
– vet vad utdrivningen kommer orsaka och exakt hur lång tid det minst tar innan man blir en fysiskt fungerande människa igen
Så, exakt vad av detta skulle göra att jag tycker det är härligt att vara gravid? Jag ser det enbart som nödvändigt ont för att nå ett trevligt slutresultat.
Frågor på det?
Häpp.
PS Nej, jag har inte ätit taggtråd till frukost. Däremot ett halvt paket Rennie. DS
PPS Till och med den i övrigt harmoniska Underbara Clara har skrivit om ämnet här, här, här och här. DS
Postat i:Uncategorized
