Hade det inte varit för mina syskon, hade Barnet aldrig kommit till Gröna Lund. Och hade inte syskonen dessutom varit både modiga och uthålliga, hade inte Barnet fått åka en enda karusell.
Då hade han blivit sittande på en bänk med de tråkiga föräldrarna som bara irriterade sig på nöjesparkens outhärdliga oljud (Lången), klädförfallet* hos dagens ungdom (jag), allt skräpigt tingel-tangel (båda), samt folk i största allmänhet (båda).
Men nu har han ju sin moster och morbror – och Tant K, inte att förglömma! – och tur är väl det, så att han kunde upptäcka att han tydligen älskade både karuseller och bergochdalbanor (mammans åksjukegener till trots).
Jag däremot, jag tyckte Grönan en solig långhelgstorsdag i maj var…mindre exalterande. Om vi så säger.
Häpp.
*det här modet med jeanstrosor (nä, de kan aldrig kallas shorts med den där obefintliga benlängden) på tjejer, det är så fult så jag vet inte vad. Och kallt måste det också vara att gå så där med halva rumpan bar.
Postat i:Uncategorized
