Jag drog på mig nått skit på semestern. Tung i huvudet, tryck i bihålorna, lurig i magen. Inget allvarligt, trodde jag. Tills igår. Att semestervirus även kunde sätta sig på hjärnan visste jag inte.
Ute i odlingstältet i garaget (har sett The Martian nu ser likheterna mellan oss kolonisatörer!) bestämde jag mig plötsligt för att börja sålla i beståndet. Någon del av hjärnan tog tag i situationen och ba:
Så här är det: max fem plantor av varje sort får leva. Resten ska bort. Icke förhandlingsbart.
Och kroppen lydde! Nu finns blott 5×4 tomatsorter, 5×2 chilisorter och 5×1 paprikasort. THAT’S IT! Är fortfarande svårt chockad av händelsen.
I övrigt:
– gallrade även hårt bland grönkål, blomkål och broccoli när dessa skolades om
– förundrades över hur mycket basilika även pyttesmå basilikaplantor doftar
– hade jordångest. Hur viktig är jorden? Kan man köra samma till alla? Är koskit det bästa, eller kan det också vara helt fel, fel, fel?
– plockade ihop två Ikeakassar med pelargonsticklingar som jag inte vill ha men inte kan slänga och som min lika odlingsskadade kollega därför ska få. (Jag frågade: Vill du ha pelargoner? (observera plural) och hon svarade ja. Hehe. Hehe.)
– svor över att endast fyra av ca 150 tagetesfrön, noll av Rudbeckiorna och ett av acklejorna grott
– gladdes över att astrarna åtminstone tittar upp och verkar trivas
– kände viss stress över min odlingslådekonstruktion som måste byggas snart och snabbt, för plantorna måste ju ha något att växa i när de ska ut
– oroades över tomaterna. De mår inte bra. Är det näringsbrist? Någon sjuka? Har de gjort en Ikaros (vuxit för högt och kommit för nära solen)? Nu har de fått nya krukor med koskit och dessutom flyttats ned på garagegolvet. Hoppas det hjälper mot det här eländiga bladutseendet:
Häpp.
Postat i:Uncategorized
