Kopplingen hjärna-mun är inte alltid stabil. Som i fredags på jobbet när jag pratade om en i ledningsgruppen, möttes av fågelholkar runt bordet och då insåg att munnen sagt helt fel namn. Eller när jag på förra jobbet sa nått om primtal, möttes av kraftfullt undrande blickar och kom på att jag ng benämnt dem pi-tal (3.14-pi, alltså).
Historiskt har det lett till klassiker som prygelmaskin (prylmagasin), Hemska Sven (Svenska Hem) och knallröd (kallrörd) nyponsoppa.
Lillkillen, som verkar ha ärvt sin mors defekta halsmandlar (en jättestor och en obefintlig), verkar även han ha försetts med den cerebro-orala glappkontakten. Han har de senaste veckorna glatt snackat om motater (tomater), mecent (cement) och saktrull (kastrull) och tittat lite frågande när vi inte förstått vad han menat.
Vi får väl se om han utvecklar lakritsbegäret och andra olater också. Stackarn.
Häpp.
En sak har han inte ärvt från mig – djurintresse. Förra veckan klappades både en katt och en kanin! Hade aldrig hänt ett fyraårigt mellanbarn!
Postat i:Uncategorized
