Håhåjaja så befriande det är att läsa om åttaåringar som är precis på pricken lika som den egna diton. Det ger en liksom lite hopp om att det kanske är (relativt) normalt, och inte enbart en frukt av undermåligt föräldraskap, att ha en unge som pendlar mellan precis alla tänkbara sinneslägen och utvecklingsstadier en gång i kvarten.
Häpp.
Postat i:Uncategorized
